När jag var liten var jag aldrig uppe till tolv, och var jag det så var det med oro. För det är spöktimmen. Jag kunde ligga vaken och medvetet lyssna efter ljud som självklart var från spöken när klockan var tolv. Alltid, jämt. Jag vågade inte lägga mig fören jag hade kollat i garderoben och under sängen och när jag skrämde upp mig själv ordentligt fick en lampa lysa hela natten. Med tiden så blev spöktimmen väldigt diffus och alla klockslag var hemsökta enligt mig. Jag hade noggrannt utvalda gosedjur på noggrannt utvalda platser runt om i sängen för att kunna slappna av i mitt rum. 
Men det kunde ta timmar för mig att somna. 

Med tiden blev det dock bättre. Jag fick en ny garderob som inte kändes lika hemsökt och jag började tänka "händer det något så gör det väl det". 

Nu är jag aldrig mörkrädd. Nu är jag rädd för cancer, räkningar och polacker. Tänk så tiden går... 

Lämna en kommentar